ANNA ODELL OCH VIKTEN AV DEN ÄRLIGA KONSTEN

2009 har varit ett år då konsten stått i fokus och debatten rasat vilt mycket på grund av Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701. Genom mitt eget prosaskrivande så har jag också tvingats ta ställning till huruvida en upphovsman bör anpassa sitt verk av hänsyn till omgivningen; såväl den närliggande i form av familj och vänner och den som består av samhället i stort med tillhörande normer och moral. För de flesta skapande människor så består själva skapandet av en evig ström med frågor, ifrågasättande och filosoferande kring eventuellt mottagande och konsekvenser. Detta är en naturlig del i att skapa verklig konst. Jag skriver verklig för, enligt mitt sätt att se det, så finns det gradskillnader i hur konst känns även om olika skapelser landar olika i olika människor. Men för mig så är den interna diskussionen ett säkert kvitto på att jag är på rätt väg. Det som uppstår utan kamp, oro och ifrågasättande blir sällan bra nog. Jag anser förstås att Anna Odell lyckades synnerligen väl med sitt konstverk. Hon berörde fler människor med ett enstaka verk än vad flertalet konstnärer gör med ett livsverk. Hon lyckades också skapa en debatt bortom själva konstverket som förhoppningsvis lyckades belysa hur illa det står till med delar av den Psykiatriska vården i Sverige. Detta ska tveklöst applåderas. Baksidan av all uppståndelse kring Anna Odells verk är kanske att hon i viss mån skapade en ökad badwill bland människor som redan anser att kultur är märklig och får alldeles för stort ekonomiskt stöd. Men i slutändan så tror jag att summan av detta ändå blir betydligt mindre än fördelarna. Den bästa konsten ska provocera, belysa tveksamma samhällsfenomen, vara en kritisk röst, spränga tabun och bidra till människors självständiga tänkande. Detta sker inte genom att vi som skapar låter inre och yttre kritik skrämma oss till tystnad. Det är när vi lockar upp skiten till ytan som den blir mindre skrämmande och hanterbar. Genom att vara skapande människor tar vi också på oss ett ansvar genom att bli röster för de som inte kan ge uttryck för sina tankar och känslor. Det är ett monumentalt ansvar som vi måste axla med största allvar. Att vara en ärlig röst som skalar bort alla skyddslager som bara bedövar oss människor och gör oss ännu mera rädda.

När jag arbetade med min bok så kunde jag inte gömma mig på samma sätt som jag gjort i mitt låtskrivande på engelska. När orden tornade upp sig framför mig på ark efter ark så var hela tiden min ambition att inte väja när meningarna började slita i mitt inre. Det fula och hemska var tvunget att beskrivas just på detta sätt medan det vackra fick iklädas ett lyriskt och romantiskt skimmer. För det är ju så vi är, eller hur? Fullkomlighet och ofullkomlighet bildar enheten vi kallar människa.
Det är väl inget vi borde vara rädda för?