OM NI BLUNDAR FINNS JAG INTE av Anders Landelius
I got to keep movin’ I got to keep movin’
Blues fallin’ down like hail, blues fallin’ down like hail
and the day keeps on my knee,
It’s a hellhound on my trail, hellhound on my trail”
(Robert Johnson)
Hotellrummet är OK, tveklöst bättre än genomsnittet. När man tillbringar mer tid på hotellrum än hemma så lär man sig uppskatta nyanserna.
Ja, fy fan vilka rum jag slaggat i genom åren! Kommer nog aldrig glömma det risiga ungkarlshotellet i Malmö med cigarettbrännmärken i väggarna där pundarnas och fyllonas skrik höll mig vaken hela natten eller horhotellet i Chicago med torskarnas stånkanden vägg i vägg och dom solkiga lakanen som gav mig klåda i en månad.
För att inte tala om kommunisthotellet i Polen där den alkoholstinkande portieren rastade jycken i korridoren. Fy satan, man fick kryssa fram mellan hundskiten när man tog sig till rummet! Inte fanns det varmvatten heller och toapappret var som sandpapper; kunde knappt sitta under hela turnén.
Det var, till och med, hål i väggarna, ytterväggarna! Polsk luftkonditionering.
Fast värst är nog ändå dussinhotellen. Scandic kedjorna som inte ens erbjuder absurda minnen som kan bli till låtar utan bara dödar med sin förbannade likriktning och, till slut, blir till en suddig dimma där Kalix lika gärna kan vara Kristianstad. Hur många gånger har jag inte vaknat utan att ha en aning om var jag befunnit mig?
När jag börjat morgonen med att rota i turistinformationen på skrivbordet för att hitta ett ortsnamn som nämndes tillräckligt många gånger för att troligen vara den jag befann mig på.
Här finns det, åtminstone, en hemkänsla och en viss personlighet som jag gillar. Måste vara ett av få hotell i Sverige som inte tillhör någon internationell koncern. Försöker alltid bo här när jag giggar i Uppsala.
Schyssta ytor, hygglig konst på väggarna, badkar istället för dusch och en liten soffgrupp. Fast jag har aldrig fattat vad dessa soffgrupper ska vara bra för i ett hotellrum. Åtminstone inte längre.
När man var rookie och turnélivet var ett enda långt partaj med polarna i bandet då hade det suttit fint med en soffgrupp. Men nä, då fick man nöja sig med att knoppa på en soffa hemma hos någon godhjärtad arrangör, i turnébussen eller i bästa fall på något vandrarhem. Nu vill jag bara vara ifred. Pallar inget socialiserande efter ett gig.
Egentligen har jag nog alltid velat vara ifred men pressen var väl för stor gissar jag. Det outtalade tvånget att leva upp till myten. Människor vill ha sina musikanter på ett visst sätt.
Måttfulla hälsofreaks passar knappast in i gängse uppfattning av hur man ska bete sig. Ja, om man inte är Lill-Babs eller Carola kanske. Då ska man hålla sig sund och fräsch. Fast det vete fan om inte Lill-Babs supit i sina dar och njutit både en och två manliga groupies. Kan ha fel förstås men finns det inte något skälmskt bakom det där leendet, bakom den där helyllefasaden? Det handlar ju om att presentera det som folk vill ha. Vad som sedan är ett skådespel får man ju inte alltid veta. Vissa är ju bättre än andra på att hålla garden uppe.
Jag har alltid tyckt bäst om att dricka ensam. Har nog alltid ansett att folk på fyllan förvandlas till idioter. Antingen till glada idioter som vill sprida kärlekens budskap till alla som råkar passera inom räckhåll eller galna idioter som när som helst kan slå ölpavan i skallen på en. Nä, idioti utövas bäst allena. Det är min fasta övertygelse.
Copyright Anders Landelius 2009
